Neanellie

Jag kom innanför dörren för ganska precis en timme sedan, släppte ner väskan på golvet i hallen och kände fredagslugnet skölja över mej. Det varade i ca 30 sekunder, precis som vanligt alltså. 

Så fort jackan och skorna åkt av börjar rastlösheten smyga sig på och försöker manövrera ut tröttheten. Så näe; inte blivit bättre på att va själv idag heller. Trots att jag är så sömnig att jag skulle somna på fläcken om ja la mej i soffan så är det fortfarande alldeles för tråkigt.  Hur som helst så lutar det åt att det blir handboll framför Tvn med Sara o co, sen skulle jag bli förvånad om vi inte tog en sväng förbi hg...

En rätt lagom ansträngande kväll alltså, istället för inflyttningsfest eller AW i norpan. ujuju, ja börjar faktiskt bli gammal ;)

 

... så skulle jag önska mig en liten, liten bit vår.

Men först ska jag fylla år, närmare bestämt 25 :)

Snart har den gått, möjligheternas månad.


Och med ett fulltidsjobb med tillhörande tidiga mornar, pendlande och sena kvällar kommer utmaningen att ta tillvara på den lilla tid som blir över i veckodagarna. För även om jag hittills inte kunnat vara mer nöjd med min tillvaro i mantorp så försvinner ändå dagarna med rasande fart.

Fick nyss syn på en rad jag skrivit på facebook för några veckor sedan där jag skrev att jag dansade farligt nära kanten. Precis som jag var rädd för föll jag tillslut över, eller hoppade med flit kanske är en mer rättvis beskrivning.
Jag landade oförskämt mjukt. 

Kvar finns ett efterlängtat lugn. För visst läker tiden många sår, men inget läker sår så bra som frånvaro. Tillslut behövs dock ett visst mått av närvaro, för att testa ärrets hållbarhet.

Så jag hoppade och landade.
Och så tog jag mig levande även ur dethär.
Och på något konstigt sätt har jag gett mej själv tillbaka 3 1/2 år av mitt liv.

Så jävla bra!

...and this is where I am :D

Med en och en halv dags varsel fick jag ett vikariat i matte/no på en högstadieskola ute i Mantorp, och jag trivs som fisken i vattnet! Inne på andra veckan känns det fortfarande bara bra och jag hoppas att det kommer att hålla i sej länge och väl.



Det som går mindre bra är att försöka ta sig dit och hem, när tre mil tar två timmar - då är det inte lika svårt att hålla sej för skratt längre.

Nu ser jag fram emot onsdag när Micke bjuder mej å Elin på bio. Å på fredag blir det AW ;)

Jag kommer aldrig känna mej fullt hel förrens det står ett tungt, svart piano i mitt hem.
Så är det. Så enkelt.

Det känns ganska skönt att något så viktigt ändå är uppnåeligt och realistiskt. Bara inte just nu. Inte i en lägenhet utan plats och med grannar alldeles för nära.

Men en dag, en dag har jag ett stort svart piano.
Å jag längtar...

Nyårsmiddagens förrätt - Chèvregratinerad portabello med bacon, basilika och sharlottenlök.
Det godaste jag ätit på länge!




Idag lyssnar jag på vinyl och läser kurslitteratur.
Eva Dahlgrens lugna låtar är poesi för själen...




I köket står en bunke med grahamsdeg och jäser. Ikväll blir det nybakt och aprikoskräm.

Januari...
2011...

Nog var det länge sen sist, sist det var Januari.
Och visst är det något speciellt med de första dagarna i Januari. Alla runt och kring en går omkring med en liten aura av hoppfullhet, av nyfikenhet och av djärvhet. Allt känns möjligt, allt känns uppnåeligt, allt man inte tagit tag i förr har nu potential att en gång för alla bli av.
Man har ju ett helt år på sig av tid, ett helt år på sig att få allt det där gjort som inte blivit av hittills.

Jag kan inte tala för hur alla andra är, men jag känner mej själv utan och innan och jag fungerar som bäst under tidspress. Eller rättare sagt - jag fungerar Inte Alls utan tidspress, och ett år är inte tidspress. Därför blir väldigt få saker någonsin av, som man tänker i Januari. Det som inte blir gjort i Januari förblir ofta ogjort, även detta år.

Men för mig gör det inte så mycket, jag gillar ändå känslan av Januari.
Möjligheternas månad.