Neanellie

Med kaffekoppen i högsta hugg och nyhetsmorgon på i bakgrunden på TV:n börjar det bli hög tid att fundera på resten av dagen. Jag har inte så höga krav på nyårsaftons firande, jag tycker att nyårsafton i sig har något så magiskt och hoppfullt över sig att det inte spelar så stor roll hur den firas egentligen. När jag var liten åt vi alltid trerätters middag hemma, det var fint - den finaste middagen på året! God mat, vita dukar, man satt lite extra rak i ryggen, skrattade åt grevinnan och betjänten och rös till ring klocka ring. Till sist smög man ut i trädgården och nästan hukade lite under en svart himmel som exploderade av fyrverkerier, det ena större än det andra.

Jag tyckte redan då att det var magiskt. Den största skillnaden då från nu är att när man var liten var ett år såååååå långt. Det fanns aldrig en tanke på att summera året som gått för det var för lång tid för att greppa. Jag funderade inte över vad som skulle komma att hända under nästa år, för allt var ju som det alltid varit och som det alltid skulle vara.

Numera är ett år en relativt kort tid, och kanske är det därför som man medvetet eller undermedvetet kategoriserar och jämför år från år. Ibland tycker jag att inget händer, att allt fortfarande är detsamma, men det räcker med att fundera på vilka nya människor man träffat under året och man inser ganska snabbt att alla dessa människor har varit med och format ens år mer än man kanske förstått just då. Tänk bara mina drygt 30 nya kollegor jag fick i januari. Skulle jag tänka efter skulle jag kunna hitta drag hos alla som får mig att fundera på mig själv, vem jag är och vilka egenskaper jag vill spegla eller dämpa hos mig själv.

Visst är det bra att fundera och reflektera, det gör att jag har någorlunda bra koll på vad jag står för och vad jag sysslar med, men det lilla barnet i mig vill ändå inte släppa tanken på att leva i nuet, nästa år kommer ju ändå, vare sig jag kan greppa det eller inte. Det viktiga är att hålla rätt personer nära. Det är andra människor som hjälper oss att se vilka vi är. Och allt blir ju trots allt vad man gör det till.

Å just det, det här året ska jag skaffa mej ett stort svart piano. Så det så ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk att det nyss var sommar och tänk att det snart är jul. Snart jul! Igen!

Å visst är det himla mysigt, och visst är det himla rofyllt. Och barndomens Mozartkulor hänger i, och visst är dom lika goa varje år :)

 

 

 

 

"I took the stars from my eyes and then I made a map.

I knew that somehow I could find my way back.

Then I heard your heart beating, you were in the darkness too.

So I stayed in the darkness with you."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inget går upp mot en stilla frukost i köket i mörkaste december. Smygpyromanen i mej älskar att tända ljus (när möjligheten till att tända öppna spisar inte finns), man blir liksom lycklig och varm i hela kroppen bara av att sitta och stirra in i en stilla fladdrande ljuslåga. Dagen kan ju bara bli bra!

 

 

Sarah Dawn Finer – Maybe This Christmas

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag behöver jullov, tror jag iallafall. Jag behöver Vänerns vackra vyer, jag behöver blåsa ur mitt huvud och rensa ut min hjärna. Att köra i hundraåttio och låta bli att tänka är en helt okej taktik, men det suger obemärkt energi har jag märkt såhär i efterhand. Jag behöver sitta på en sten å stirra ut över öppet vatten tills huvudet är helt tomt. Jag behöver min reset-knapp. Gud så skönt det vore.

 

Men innan dess ska ja först på adventsmysfika ikväll, beta av en sista arbetsvecka för året och gå på julbord på [hg] :D fina grejer det!

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar lucia sedan barnsben och känslan väller över mej varje år!

Två luciatåg på skolan av min fina kör och en kväll i soffan framför luciafirande och det är väl egentligen bara snön som saknas. Sara och Lina har varit här och vi har druckit glögg och ätit lussebullar och tittat på underbara Polarexpressen. Jag fäller fortfarande efter att ha sett den massa gånger en stilla tår när den lilla fattiga pojken sjunger om hur han aldrig fått en julklapp eller fått träffa tomten...

 

"Seeing is believing, and sometimes the most real things are the ones we can´t see"

 

 

...och dags att ge sig på en ny vecka. Bara drygt två veckor till jullov, och även om jag inte riktigt vet vad jag ska hitta på hela lovet så är jag övertygad om att det kommer att kännas lugnt och skönt :) Har samlat på mig nytt mattematerial över helgen som jag är grymt taggad att prova på mina elever, nu ska vi köra hårt ända in till 22 december :P

Nu sitter jag här vid mitt gammelnya slagbord i köket, två vita ljus lyser i den röda adventsstaken, bocken står bredvid mig och håller utkik över köket och kaffekoppen ryker och sprider den välbehövliga kaffedoften runt om mig. Straxt dags att åka till jobbet, och jag funderar lite över veckans och helgens intryck. I dagsljus känns ju allt som bekant alltid klarare och renare och det är väl för väl trots allt. Jag håller krampaktigt tag i min livsfilosofi att man inte kan göra annat än att vara tacksam över allt man fått och allt man har, man får inte tycka synd om sig själv allt för långa stunder i taget :P

För mig handlar allt om att fokusera rätt. Slog på julmusik till frukost och av en slump spelades denna först Josh Groban – Thankful . Tack tänkte jag, det var faktiskt precis vad jag behövde bli påmind om. Så vid gott mod, med frukost i magen och rak rygg och vetskapen om att jag inte backar för jobbiga saker är jag redo för allt vad dagen erbjuder.

Det är underligt det där, hur behovet av att skriva sakta kryper tillbaka så fort man får för mycket i huvudet för att hjärnan ska klara av att reda ut det utan att få ner det på papper. Eller så har det bara med tid att göra. Tid man avsatt för annat men som inte ville ha den tiden man gav.

I helgen har ja träffat min lilla, lilla mormor och min lilla, lilla morfar. För första gången inte tillsammans. Min söta lilla mormor, sittande i nattlinne på sängkanten nästan dinglande med benen i sitt rum på ölmegården. Hon hittar inte till sitt rum, efter en timmes besök visste hon inte om att det fanns ett vardagsrum med TV där hon suttit när vi kom. Men ändå är det samma mormor, samma humor, samma leende och samma pussar och kramar. Så plågsamt medveten om situationen, om att hon inte hittar, om att hon inte minns vad hon gjorde för tio minuter sen. Hon skämtar om det, men man ser på hennes ögon och man hör på hennes röst att hon äts upp innifrån. Hon klappar mej på handen, kramar den och beklagar sig över att dagarna går långsamt. Att hon önskar varje kväll när hon ska somna att hon aldrig ska behöva vakna mer.

Ensam i den stora lägenheten sitter morfar. En stolt man som alltid fixat, lagat, mekat och byggt. Nu är han liten, ranglig och skör. Med skrapsår över pannan sen han ramlade handlöst över köksgolvet häromdan. Han bli anfådd av att prata och tar sig inte ut från lägenheten ut till gatan utan att vila på stolen utanför hissen. Han gråter. Han gråter för att han inte förstår att mormor inte är som vanligt. För att han inte vill förstå att hon inte kan bo kvar i lägenheten. För att han är rädd att hon inte ska känna igen honom nästa gång han kommer dit. När han berättar hur han ibland när han stänger av TV:n om kvällarna för en sekund glömt av att mormor inte är där. Han börjar hulka och får inte fram orden när han tänker på hur han känner när det går upp för honom att han är ensam.

Jag bryter ihop och sätter mej bredvid honom på soffans armstöd, slår armarna om honom och gråter i hans nacke.

Jag gråter och önskar att jag inte förstod hur han känner...