Neanellie

Det är underligt det där, hur behovet av att skriva sakta kryper tillbaka så fort man får för mycket i huvudet för att hjärnan ska klara av att reda ut det utan att få ner det på papper. Eller så har det bara med tid att göra. Tid man avsatt för annat men som inte ville ha den tiden man gav.

I helgen har ja träffat min lilla, lilla mormor och min lilla, lilla morfar. För första gången inte tillsammans. Min söta lilla mormor, sittande i nattlinne på sängkanten nästan dinglande med benen i sitt rum på ölmegården. Hon hittar inte till sitt rum, efter en timmes besök visste hon inte om att det fanns ett vardagsrum med TV där hon suttit när vi kom. Men ändå är det samma mormor, samma humor, samma leende och samma pussar och kramar. Så plågsamt medveten om situationen, om att hon inte hittar, om att hon inte minns vad hon gjorde för tio minuter sen. Hon skämtar om det, men man ser på hennes ögon och man hör på hennes röst att hon äts upp innifrån. Hon klappar mej på handen, kramar den och beklagar sig över att dagarna går långsamt. Att hon önskar varje kväll när hon ska somna att hon aldrig ska behöva vakna mer.

Ensam i den stora lägenheten sitter morfar. En stolt man som alltid fixat, lagat, mekat och byggt. Nu är han liten, ranglig och skör. Med skrapsår över pannan sen han ramlade handlöst över köksgolvet häromdan. Han bli anfådd av att prata och tar sig inte ut från lägenheten ut till gatan utan att vila på stolen utanför hissen. Han gråter. Han gråter för att han inte förstår att mormor inte är som vanligt. För att han inte vill förstå att hon inte kan bo kvar i lägenheten. För att han är rädd att hon inte ska känna igen honom nästa gång han kommer dit. När han berättar hur han ibland när han stänger av TV:n om kvällarna för en sekund glömt av att mormor inte är där. Han börjar hulka och får inte fram orden när han tänker på hur han känner när det går upp för honom att han är ensam.

Jag bryter ihop och sätter mej bredvid honom på soffans armstöd, slår armarna om honom och gråter i hans nacke.

Jag gråter och önskar att jag inte förstod hur han känner...