Time flies
Snart har den gått, möjligheternas månad.
Och med ett fulltidsjobb med tillhörande tidiga mornar, pendlande och sena kvällar kommer utmaningen att ta tillvara på den lilla tid som blir över i veckodagarna. För även om jag hittills inte kunnat vara mer nöjd med min tillvaro i mantorp så försvinner ändå dagarna med rasande fart.
Fick nyss syn på en rad jag skrivit på facebook för några veckor sedan där jag skrev att jag dansade farligt nära kanten. Precis som jag var rädd för föll jag tillslut över, eller hoppade med flit kanske är en mer rättvis beskrivning.
Jag landade oförskämt mjukt.
Kvar finns ett efterlängtat lugn. För visst läker tiden många sår, men inget läker sår så bra som frånvaro. Tillslut behövs dock ett visst mått av närvaro, för att testa ärrets hållbarhet.
Så jag hoppade och landade.
Och så tog jag mig levande även ur dethär.
Och på något konstigt sätt har jag gett mej själv tillbaka 3 1/2 år av mitt liv.
Så jävla bra!
