Neanellie

Lördagkväll, orangea flammor från täljstenskaminen, ett skimmer av isvitt utanför fönsten.

Mamma lagar mat i köket. Fleetfoxes ur högtalarna. Boken jag läser balanserande på soffkanten.

Lugnt och skönt, sitter med mormors ljusblå stickade tröja på mig, värmen från kaminen värmer min högra kind ända bort till soffan.

Idag har vi varit i mormor och morfars lägenhet. Som ett tag hette morfars lägenhet. Som nu kort och gott heter... lägenheten.  Mamma och Linde och jag ägnade säkert en timme åt att sortera garderoberna i deras sovrum och my lord så många underbara gamla linnehanddukar med broderade initialer, örngott med spetsdekoration och namn, små söta näsdukar och brokiga påslakan och dukar.

Det är märkligt nog att vi rotar runt bland mormor och morfars ägodelar för att sortera, slänga och dela upp mellan oss. Men det mest märkliga är att göra det trots att de båda fortfarande lever. Att veta att de lever men att de aldrig mer kommer att behöva något mer av alla saker som varit deras i hela deras liv. Att gå där och öppna skåp, plocka i lådor och fundera på vad man vill behålla och vad man ska slänga. Min allra första tanke på vad jag skulle leta upp när jag kom dit var det gamla memoryt vi spelat jämt när vi var där.

Och det slår mig att det egentligen inte är saker jag samlar på mig utan minnen. Jag vill inte egentligen ha den fula porslinsflickan med spetsparasoll och två rosa pudlar, men jag vill inte heller slänga den eftersom den påminner om mormor och morfar. Och så är det med nästan allt i hela lägenheten, och jag vet ju att ingen av oss kan ta ALLT och därför kommer det för alltid försvinna.

Just nu har jag på mig en av mormors stickade tröjor. Om jag trycker ner näsan i armvecket luktar det mormor. Det kommer det inte att göra i morgon. Och det kommer aldrig att vara min tröja, det är min mormor Elsas tröja. Men jag behåller den. Och jag behåller henne. Och jag behåller morfar.