Where my heart belongs...
Vänern - ölmeviken - kummelön - bråten
När jag var 15 år sålde mormor och morfar sommarstugan ute på kummelön till min stora förfäran. 10 år senare har jag varit ut dit några fåtal gånger, ibland bara för att vandra runt, ibland för att hälsa på Carro i stugan bredvid.
Idag åkte syrran och jag ut för att hälsa på familjen Svensson och det är med en känsla av något bitterljuvt jag parkerade bilen vid deras hus, bara ett stenkast från vår egna gamla älskade stuga. Det mest hjärtskärande var att upptäcka att stigen mellan våra två stugor - myrstigen, den stig vi fyra små blonda ungar sprungit mellan stugorna tusen och åter tusen gånger, inte längre ens gick att urskilja. Den har inte bara växt igen, den FINNS inte längre - inte ett spår av att den någonsin funnits.
Om det finns något i livet jag önskar ogjort, eller om det fanns något i framtiden jag gladeligen skulle lägga miljoner kronor på, så skulle ja önska stugan tillbaka.
