Stranger you
Klockan är halv tio, det är torsdagkväll och en enda vanlig veckodag kvar på min allra första semester. Fram tills för en kvart sedan ungefär sorlade pratet och framför allt skrattet i köket när Elin, Magda, Thomas, Marcus och jag åt middag och delade ett par flaskor vin.
Nöjd och glad vinkade jag nyss av gänget som begav sig till folkets park för att gå på dans :) Jag funderade allt på om jag skulle svida om och följa med dem, Elin har jobbat bra hela veckan på att övertala mej, men jag kände mej ändå inte helt i rätt sinnesstämning för att bugga loss natten lång.
Istället har jag diskat undan, släppt ner håret och borstat tänderna. Lullar runt och funderar och har fortfarande ett leende på läpparna och ett härligt lugn i kroppen efter det trevliga sällskapet. Men ändå - alltid detta men, så finns en känsla långt inne i magen, ovanför diafragman, som kryper upp mot lungorna och letar sig runt i hjärttrakten. En känsla som gör sig påmind och som 24 timmar om dygnet är i ständig konflikt med hjärnan om att tystas ner.
Men - som med alla sådan malande känslor lyckas de alltid krypa inpå en och växa sig starka allteftersom solen dalar och mörkret omsluter en. Den avgörande stöten faller sedan alltid när man tycker att det är en smart idé att sätta på lite annan musik än den house/elektro, alternativt klämkäcka musik man gärna peppar sig med om dagarna. Den där musiken som alltid lyckas träffa rätt punkter (eller fel punkter) och som gör att alla murar och barriärer man skyddar sig själv med ifrån sina egna känslor faller som om de vore av det torraste, sprödaste gamla papper.
Elisa – Stranger
