Neanellie

Jag sitter på kontoret på berzan och utanför fönstret seglar vita tussiga moln fram över den blå himlen. I morse när jag vaknade smattrade regner ilsket mot fönsterrutorna och Elin och jag bylsade på oss stövlar och regnställ när vi cyklade ner mot stan. Iförd pappas gamla urblekta gula postenregnställ, från låt mej gissa typ 1982, dessutom femton nummer för stort, var jag ganska glad över den tidiga morronens mörker... ;)

Idag är jag själv när både lena och caroline är på fortbildning, jag har nu haft en lektion om mendel och hans ärtor och en lektion om skelettet. Efter den första lektionen kände jag mig som världens sämsta lärare när eleverna satt och såg ut som sju sorger och åtta bedrövelser - hur f**n gör man kosningscheman över ärtors färger roligt? Efter den andra lektionen kände jag mej som världens bästa lärare - glada, pigga elever och massa roliga skelettdelar och makroprepp att visa. Dagens lärdom kanske är att det inte alltid går att göra allt så himla roligt. Eller så måste man bara ha lite tid på sej att tänka i nya banor. Får bli ett ämne i sista hemtentan kanske? :P

Nu ska ja iaf sätta mej och se över morrondagens lektioner, en om muskler och en kemilektion och mol och såna roliga grejer. 

 

 

På berzan heter skelettet vaktmästar´n :D