Perspektiv
Lördaglunch, en vanlig seg dag i soffan med gråmulet, extremt ouppiggande väder utanför fönstret. Jag gnäller på att det inte finns nått att se på TV en lördagförmiddag och blir sittande framför ett program om farliga uppdrag.
Kambodja. Fattiga människor. Människor som blivit av med både både de ena och de andra kroppsdelarna när de trampat på minor. Kvinnor vars män blivit döende och som har fått ägna både 5 och 10 år åt att ta hand om sina män innan de tillslut går bort och samtidigt försöker få in lite pengar, varpå de slutar som änkor helt utan några pengar kvar. Vilket hemskt liv tänker jag och känner genast att min vardag är betydligt trevligare och muntrare - trots regnvädret.
När sedan dessa änkor helt utan att tveka ägnar sina resterande dagar åt att röja bort minor känner jag hur det knyter sig i magen. Utan att blinka lär dom sej vad de behöver för yrket och vandrar ut i stora grupper på fälten, på hyggen och bland bebyggelsen med metalldetektorer, skyddskläder (som vad det såg ut som inte skulle stå emot ens en liten smällare), och små verktyg. De vandrar målmedvetet och strategiskt, hittar något i marken. De börjar noggrant och metodiskt att gräva, borsta och putsa fram den mina som metalldetektorn gett utslag för, tills dess att den är helt blottlagd.
Där ligger den - mitt framför kameran. Den späda kvinnan i grön dräkt och med en liten tunn vit hjälm med visir på sitter med sin lilla spatel i handen och noterar vilken sorts mina det är hon just grävt fram. Ibland är det en kinesisk 69. Ibland en 72A. Man ansluter den till en sprängladdning, vandrar iväg ett hundratal meter och minan sprängs sedan i luften.
Det var EN mina. Arbetet fortsätter. Dag ut och dag in.
Hur många människor skulle någonsin ta på sej den uppgiften undrar jag.
Kambodja. Fattiga människor. Människor som blivit av med både både de ena och de andra kroppsdelarna när de trampat på minor. Kvinnor vars män blivit döende och som har fått ägna både 5 och 10 år åt att ta hand om sina män innan de tillslut går bort och samtidigt försöker få in lite pengar, varpå de slutar som änkor helt utan några pengar kvar. Vilket hemskt liv tänker jag och känner genast att min vardag är betydligt trevligare och muntrare - trots regnvädret.
När sedan dessa änkor helt utan att tveka ägnar sina resterande dagar åt att röja bort minor känner jag hur det knyter sig i magen. Utan att blinka lär dom sej vad de behöver för yrket och vandrar ut i stora grupper på fälten, på hyggen och bland bebyggelsen med metalldetektorer, skyddskläder (som vad det såg ut som inte skulle stå emot ens en liten smällare), och små verktyg. De vandrar målmedvetet och strategiskt, hittar något i marken. De börjar noggrant och metodiskt att gräva, borsta och putsa fram den mina som metalldetektorn gett utslag för, tills dess att den är helt blottlagd.
Där ligger den - mitt framför kameran. Den späda kvinnan i grön dräkt och med en liten tunn vit hjälm med visir på sitter med sin lilla spatel i handen och noterar vilken sorts mina det är hon just grävt fram. Ibland är det en kinesisk 69. Ibland en 72A. Man ansluter den till en sprängladdning, vandrar iväg ett hundratal meter och minan sprängs sedan i luften.
Det var EN mina. Arbetet fortsätter. Dag ut och dag in.
Hur många människor skulle någonsin ta på sej den uppgiften undrar jag.
Kommentarer
Trackback
